handlande personerna, nämligen till att den med möda hopsparade skatten nästan genast försvinner vid de minsta nya anspråk på statskassan. Vid Karl XI:s död den 5 april 1697 ägde den svenska statskassan, enligt Forssells uppgift, i valvet Elefanten 10 (enligt Fryxell 11) tunnor guld och dessutom olika fonder till ett värde av 181⁄2 t. g., varav åtminstone åtskilligt förefaller ha utgjort metallisk kassa, en efter tidens förhållanden imponerande summa. Redan under den blott halvåriga förmyndarregeringen åtgick emellertid ett belopp av besparingar, som knappast kan ha understigit hela krigsskatten — det var missväxtens och hungersnödens första skede som vållade det; vid 1697 års slut uppgåvos 11 t. g. vara utgivna. Det mesta av fonderna gick åt före holsteinska bröllopet i juni 1698, sålunda inom 14 månader, och under år 1699, d. v. s. fortfarande i fred, var allt borta. Också om det funnits kvar, skulle lättnaden för krigsfinansieringen för övrigt ej ha varit väsentlig, ty enbart 1701 års extra krigsutgifter utgjorde 571⁄2 t. g. Samma iakttagelse kan man göra exempelvis i fråga om Danmark vid krigsutbrottet 1709.
Den enda hjälpen består sålunda i att för statens räkning kunna förfoga över större delar av befolkningens varor och tjänster. Det betyder närmast att få de totala statsinkomsterna att svälla ut; som vi redan sett, är även deras form därvid av stor vikt. Kvantitet och form äro dock här i någon mån samma sak, ty som regel är det endast ”fungibla” d. v. s. i pengar inflytande inkomster, som också kvantitativt kunna varieras med något så när kort varsel. Hur mycket som därvid kunde åstadkommas i ett land med rörlig eko-
