nomi redan i början av 1700-talet, framgår av att de engelska statsinkomsterna bragtes att stiga från omkring 2 mill. pund st. år 1700 till i medeltal 6,6 mill. 1712—1713, sålunda mer än tredubbling.
Den bekvämaste utvägen var härvid att låta redan bestående skatteformer svälla ut, vilket tydligen förutsätter att de äro utvecklingsbara. Tullar krympa emellertid vanligen ihop i krig på grund av utrikeshandelns egna ökade svårigheter, så att vad det gäller är närmast inkomst- och förmögenhetsskatter ävensom, bland konsumtionsskatterna, acciser, d. v. s. avgifter på den inre omsättningen. Man kan ej undgå att överraskas av den elasticitet som det engelska skatteväsendet härvid ådagalade. Englands property (eller land) tax och olika acciser gåvo efter 1688 års revolution, under kriget med Frankrike, betydligt mer än alla de gamla skatterna sammantagna; och sedan de nedsatts eller avlysts vid fredsslutet 1697, kunde de i stort sett återinföras under spanska tronföljdskriget. Länder med stora kronodomäner som Sverige hade däremot fasta räntor och kunde som vi redan sett icke utveckla sina inkomstkällor utan att avsöndra eller pantsätta dem och därmed göra hela reduktionen ogjord.
Det vore skäl att överväga, om icke även enväldet på fastlandet varit till hinders för en utveckling motsvarande den engelska, nämligen på grund av sin omtvistliga beskattningsrätt och befolkningens ovillighet mot skatter som den ej själv åtagit sig. Åtminstone kan man ej undgå att fästa sig vid oböjdheten mot nya skatter och vid tendensen att föredraga de eländigaste och fördärvligaste finansiella nödfallsutvägar, detta både i Sverige under Karl XII och i Frankrike under
