källa för statskassan liksom även t. ex. försäljningarna. av adelskap; den ännu blomstrande baronet-titeln infördes t. ex. av Jakob I enkom för att säljas. Men den puritanska revolutionen gjorde i huvudsak slut på allt detta, som var en form för kungamaktens allenastyrande, och det kom sedan aldrig tillbaka i England. Norr om Alperna blev Frankrike sedan utan jämförelse huvudlandet för detta slags finansiering.
Av det nu sagda framgår också, att krigsfinansieringen kräver icke blott ökade och rörliga statsinkomster utan också snabb tillgång på medel. Man kallar ofta detta att taga framtida inkomster i anspråk, och rent budgetmässigt ter det sig ofta så, nämligen som förskott på eller antecipationer av framtida skatter; i Frankrike t. ex. voro statsinkomsterna ”förbrukade” sju—åtta år i förväg. Det enda betänkliga i detta sätt att uttrycka sig är, att saken efter orden är en omöjlighet. Man kan ej föda soldater med framtida livsmedel, kläda dem i framtida uniformer eller låta dem avskjuta framtida ammunition med framtida vapen. Vad man menar är, att andra personer än de som till sist skola fullgöra prestationerna tillhandahålla dem i nutiden, sålunda mot ersättning i framtiden, m. a. o. att den köpkraft eller förfoganderätt över varor och tjänster, som staten för tillfället icke äger, tills vidare ställes i dess tjänst av andra.
Möjligheten av denna kreditgivning till staten beror uppenbarligen på om det finns tillräckligt många som vilja — eller kunna förmås att — avstå från sin konsumtion för stunden och ställa denna så att säga underlåtna konsumtion till statens förfogande. Häri ingår emellertid också en organisationsfråga av stor vikt,
