under Ludvig XIV:s regering 1643—1715, och därav mer än halva antalet, 41 st., enbart på de sista femton åren 1700—1715. Livrens silvervärde växlade därför fram och tillbaka, men som regel nedåt, mellan 1,75 och 1,25 francs, vilket inom parentes sagt gör det nödvändigt att iaktta stor försiktighet vid alla jämförelser mellan uppgifter i livres vid olika tidpunkter.
Motsvarigheter funnos som vanligt i andra länder, men därpå skall jag ej nu ingå och sålunda icke heller på de svenska mynttecknens historia.
Fullständigheten skulle kräva, att andra finansieringsformer också upptoges, men fullständighet är ej vad som här åsyftas. Kreditgivning från utlandet må dock nämnas av det skäl, att den är det enda som ger ett land som helhet någon verklig ekonomisk lättnad för stunden, emedan bördan då tills vidare övertages av ett annat land. Den saknades icke; särskilt Nederländerna jämte vissa sydtyska och italienska furstar och städer spelade roll som långivare, och Sverige fick som bekant en brokig samling fordringsägare: sultanen och övriga ”orientaliska kreditorer”, de engelska jakobiterna, Hessen. Men någon huvudroll spelade denna finansieringsform icke.
Huvudintrycket av finanserna i början av 1700-talet
och över huvud taget under Nya tidens tre första
århundraden kan knappast bli mer än ett: förvirringen
och planlösheten. Detta måste strykas under än en
gång, ty det är en stark frestelse att tolka som brist på
resurser vad som ej annat är än oordning. Staterna
”slå en vigg”, ungefär som skuldsatta studenter, eller
”ta på räkning”, såsom insolventa familjer, utan en