tanke på annat än stunden. Danska regeringen t. ex. fick vid ett tillfälle veta, att Justitsraad Nobel hade gjort ett gott parti i Norge och begärde genast ett lån av honom på 20 000 rdr.[1] När Karl XI år 1673 skulle utdela de vanliga nyårsgåvorna till hovet, måste han låna 523 d. s. m., och kort därefter 1 200 d. s. m. för en resa, såsom prof. Brisman meddelar i första delen av Riksbankens historia (1918). Brandenburgska hovet var under trettioåriga kriget tidtals i sådana svårigheter, att det måste bli skyldigt slaktaren 900 Taler.[2] Man inser väl vid närmare eftertanke, att sådant ej kan ha berott på att svenska staten icke haft råd till en utbetalning av 523 d. s. m. eller att ens den brandenburgska fann 900 Taler vara ett belopp som översteg dess finansiella krafter. Orsaken måste ha varit, att man ej hade planlagt någonting.
Härigenom faller också ett mer försonande ljus över Karl XI:s finansreform. Han hade lidit till den grad av oredan och bristen på medel för dagens behov, att han sökte skapa ordning i räkenskaper, inkomster och utgifter, nära nog till vad pris som helst. ”Priset”, d. v. s. vad han offrade, var emellertid en elastisk, anpassningsbar finansorganisation, och genom detta offer förfelades till stor del själva ändamålet med det hela. Så snart nya stora anspråk behövde ställas på staten, måste nämligen då organisationen sprängas och oredan bli ännu större än eljest hade behövt vara fallet.
