Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/140

130

V. BETYDELSEN AV VÅR HISTOR. BRUKSPOLITIK

gång, såsom Pallas ur Zevs’ huvud, och sporadiska åtgärder funnos långt tidigare. Dit höra exempelvis under Gustav Vasa bemyndigandet för Markus Klingensten på överuppsikten med alla rikets hammarsmeder (5 jan. 1557) och föreskrifter om järnstämplar i Nora och Lindes bergslager (24 aug. 1559), tryckta i upplagan av Gustav I:s registratur, under Karl IX skrået för hammarsmeder och ”ämbetsmän” i Värmland (5 apr. 1611), varom den flitige samlaren Swederus lämnat upplysning i Jernkontorets annaler 1905. Men först på 1630- och 40-talen uppstår den ordning, som i sina väsentliga delar skulle bli bestående i tvåhundra år, ända till liberalismens intåg i brukslagstiftningen, d. v. s. i stort sett fram till perioden mellan tackjärnshandelns fullständiga frigivning 1835 och näringsfrihetsförordningen 1864. Den inre näringspolitikens historia på fastlandet och ej minst i Sverige måste alltså behandlas som en obruten utvecklingskedja ända från sin uppkomst och fram till 1800-talets mitt eller åtminstone till seklets andra tredjedel. Den merkantilistiska perioden är nämligen inåt, i fråga om produktionens och den inhemska handelns reglering, till den grad arvtagare av de medeltida idéerna, att det faktiskt blir oriktigt att där söka uppdraga någon skarp gräns. Ja, så egendomligt det kan tyckas, är detta fallet även i länder med så svaga och betydelselösa medeltida städer som Sverige, ehuru man där under Medeltiden knappast hade någon genomförd näringspolitik att tala om. Ty när den statliga näringslagstiftningen i sinom tid uppstod på 1500- och närmast 1600-talen, visar den sig i stort sett sakna originalitet så till vida, att den är behärskad av samma idéer som söderut på