fastlandet kommit till uttryck i Medeltidsstädernas politik. Detta förefaller mig såsom kanske den mest fruktbärande synpunkt som den i första uppsatsen här ovan omtalade tyske historikern von Below tillfört studiet av den ekonomiska politikens utveckling.
Vad som nu sagts kan för Sveriges del belysas exempelvis med städernas indelning i stapelstäder och uppstäder, helt och hållet en skapelse av Medeltidsstädernas egoistiska politik, men i Sverige fast organiserad först under Karl IX och Gustav II Adolf. Och den medeltida prägeln kommer också i hög grad till uttryck hos vår brukspolitik och bergslagstiftning över huvud taget. I sin minutiösa reglering av varje gruvas, varje hyttelags och varje hammarsmedjas (stångjärnverks) eller bruks tillgång på träkol eller kolskogar och malm resp. tackjärn åsyftade denna reglering de särskilda ekonomiska enheternas noggranna avgränsning gent emot varandra, eller med andra ord hinder för deras inbördes konkurrens om produktionsmedlen, alldeles efter mönster av stadspolitikens strävan att ge varje yrkesutövare det avsedda måttet av förutsättningar för hans borgerliga näring. Även ståndssynpunkterna medverkade härtill, en likaledes medeltida tanke, särskilt den förenade gruvdriften och tackjärnsblåsningen som allmogenäring, mot hammarsmide — färskning eller smidbargöring — som en borgerlig, medan frälset eller frälsejordens innehavare vid sidan härav åtnjöt en gynnad särställning av oklar och växlande omfattning. Ett medeltida drag var också den välkända kontrollen med produktionsmetoder och kvaliteter, påbudet om ägarnas eller smedernas märken på stångjärnet, tidtals även på tackjärnet — de sedermera
