Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/146

136

V. BETYDELSEN AV VAR HISTOR. BRUKSPOLITIK

natur, att bergslagens skogstillgångar först och främst borde fås att räcka till för gruvor och masugnar. Det förhållandet, att bergsmännen ståndsmässigt och kameralt sett voro bönder, som innehade hemman med skattemannarätt d. v. s. full äganderätt eller — oftare — som kronoåbor, gjorde det för det andra också önskvärt att undvika en sammanblandning med den borgerliga näringen bruksdrift. Härtill fogade sig emellertid för det tredje också ett dubbelt statsfinansiellt intresse, nämligen statens önskan att hindra nedgången i tackjärnstiondet och den inländska tackjärnstullen, vilket givetvis skulle bli följden av minskad hyttdrift. Egendomligt nog finner man däremot aldrig någon hänsya till den ökning i skatten på annan drift, som skulle ha blivit en följd av att den senare i masugnarnas ställe fått nytta av virkestillgången, sannolikt därför att nedgången i tackjärnsproduktion ansågs draga med sig nedgång även i annan drift. För det fjärde vidhöll man ända till det sista, att ”det simple järnsmidet” måste stå tillbaka för de s. k. ädlare verken, ofta kallade ”de ädlare och angelägnare verken”, koppar- och silverbergverken. Deras ekonomiska betydelse understeg säkerligen redan under 1600-talet långt järnhanteringens, men likväl sattes deras intresse snart sagt undantagslöst i första rummet, förmodligen delvis av tradition från en tid, då förhållandet kanske var ett annat, men framför allt på grund av övertro på den större vinsten genom brytning av ädlare malm, också om den gav mindre resultat i förhållande till nedlagda kostnader. Att dessa verk skulle flytta bort från sina bergslag sattes alls ej i fråga, och därför blev ingripandet mot järnverken särskilt hårdhänt i trakter där