de förra (Falun, Avesta, Garpenberg, Lövåsen) spelade den största rollen, nämligen i Österbergslagen.
Resultatet av allt detta var en under tvåhundra år fullföljd politik emot stångjärnshamrar eller bruk i bergslagen. Stångjärnssmidet eller färskningen skulle så mycket som möjligt flyttas ut ur bergslagen, där det konkurrerade om skogen med alla de nyss omtalade anläggningarna, och i stället upptagas i skogrika ouppodlade trakter, med förkärlek Norrland och Finland. Lagstiftningen åsyftade så till vida vad vi nu kalla disintegration eller vertikal arbetsfördelning, nämligen ej blott personlig utan också lokal skilsmässa mellan järnets färskning (smidbargöring) och de föregående processerna; enligt modern tysk terminologi var syftet ”rena verk” i stället för de ”blandade verk” som i vår tid överallt blivit de vanliga genom den just nu särskilt moderna integrationstendensen inom industrien. Att den äldre politiken måste taga denna riktning var också så till vida ganska givet som redan dess föregångare, den medeltida stadspolitiken, alltid strävat efter arbetsfördelning, medan integration är motsatsen. Å andra sidan kan man lätt komma att överdriva disintegrationstendensen inom den gamla brukspolitiken, ty denna senare krävde i verkligheten blott, att sådana verk, som icke voro integrerade i fråga om kolskogar och tackjärn, skulle förläggas utanför bergslagen, men vände sig icke mot tillvaron av integrerade verk som sådana; i den mån verken fingo tillåtelse att stanna kvar i bergslagen, var det ett villkor att de skulle förfoga över egna koltillgångar och vanligen även eget tackjärn. Likväl kunde följden ej undgå att bli en lokal skilsmässa mellan masugnar och bruk,
