såsom prof. Helge Nelson visat för Västmanlands. bergslag i sin ovanligt lärorika uppsats: En bergslagsbygd (Ymer 1913).
Det är möjligt, att den politik, vars grunddrag nu angivits, började redan under Gustav II Adolf. Åtminstone åberopade Carl Bonde, brukspolitikens ledande man under Kristinas förmyndare och kort efteråt generalbergsamtets förste ”guvernör”, en gång i rådet (29 okt. 1636) ”sal. K. M:ts dessein” emot bergsmännens iver att låta bygga hamrar. Det är vidare möjligt, att Bonde därmed åsyftade samma sak som beröres i en promemoria av Axel Oxenstierna om järnkompaniet år 1625 (tryckt i 1:a bandet av hans skrifter), vari påyrkas att bergsmännen skulle förbjudas ”att bruka någon hammar utan allenast bergsbrott och masugn”. Men att detta nämnes som första punkt i ett ”fundament” för järnkompaniet tyder närmast på att det hade sammanhang med detta; och att det ej gällde själva tillvaron av hamrar i bergslagen framgår ganska tydligt av framställningen i övrigt. Å andra sidan är Carl Bondes eget intresse för just denna nya politik alldeles påtagligt, och sannolikheten talar för att han har äran av att vara upphovsman till den sedermera så envist vidhållna grundsatsen. I en promemoria från början av år 1633, vars innehåll skulle meddelas Axel Oxenstierna och som därför är tryckt i det åt bergshanteringen ägnade bandet av dennes skrifter och brevväxling, skrev nämligen Bonde: ”Måste intet tillåtas att bygga hamrar i Bergslagen, ty de kollan (= kolen), som de skolla smedja med, kunna de bruka till blåseverken (= hyttorna), och bliver deste mer järn gjort, och tullen stiger dess högre.”
