nader för tackjärnshandeln, särskilt genom ett medgivande år 1689 (18 maj) för bergsmännen i Nora, Linde och Västerbergslagen — däremot av hänsyn till ”de ädlare verken” ej i Österbergslagen — att sälja tackjärn även till bruk, som förut ej fått något därifrån, och särskilt över Mälaren till bruken vid Östersjöns och Bottniska vikens båda kuster. Önskvärdheten av dylika bruk framhölls nämligen nu uttryckligen, och till och med bergslagsbruken förklarades vara nyttiga, så länge de levde på egna lägenheter; men å andra sidan inskärptes då, att dessa ej heller finge frånskiljas bruken, och ännu strängare förklarades, att köp av bergsmanshemman från köpmäns och hammarpatroners sida helt enkelt skulle vara ogiltigt. Betydelsen av Karl XI:s regering på detta område var dock mindre dessa och andra nya påbud, som i stort sett följde de gamla linjerna, än den hänsynslöshet, varmed den dittills sannolikt föga effektiva politiken nu bragtes till utförande. Sedan s. k. hammarkommissioner åren 1687 och 1688 undersökt varje särskilt bruk, påbjöds nämligen år 1689 ”utrivning” i stor skala av sådana som på ett eller annat sätt överträtt författningarna; förordningarna hade från början hotat därmed, men nu bestämdes att bruken inom två år och utan lösen skulle ödeläggas. Dessutom skulle sådana bruk utlösas som vore olämpliga men intet låtit komma sig till last. Enligt Bergskollegii stora och mycket intressanta relation om bergsväsendet under Karl XI:s regering (30 sept. 1697, tryckt i Loenboms handlingar till konungens historia, delar XII och XIII) utdömdes därvid i Österbergslagen 40 härdar, varjämte 7 skulle nedläggas mot ersättning; i Väster-
