bergslagen, Norbergs och Skinnskattebergs bergslag utdömdes resp. 11, 12 och 9 härdar, i Grythytte bergslag ödelades 5 hamrar (med ej uppgivet antal härdar). Inalles var det sålunda mellan 80 och 90 härdar i bergslagen som utrotades. 1695 företogs också en hammarskattetaxering (eller s. k. hammarskattejämkning), som längre fram skulle bli normgivande för de olika brukens smidesrätt. Det behöver dock understrykas, att denna användning av taxeringen ej tillhör 1600-talet. Vid denna tid hade någon absolut begränsning i smidet nämligen ännu icke företagits, vare sig inom eller än mindre utom bergslagen; och läget var alltså visserligen, att nya järnbruk knappast eller alls icke kunde uppstå utan koncession, men å andra sidan att produktionen hos redan befintliga verk icke var inskränkt till bestämda kvantiteter.
När brukslagstiftningen i början av Frihetstiden vaknade till liv igen, så gjordes visserligen i allra första början intet principiellt avsteg från den gamla politiken, men däremot visade sig redan då en oförtäckt iver att tillämpa den lika strängt som Karl XI och delvis även utsträcka de gamla principernas räckvidd. Redan år 1722 (4 dec.) utfärdades ett drakoniskt påbud till Stora Kopparbergs bergslags skydd mot järnverkens kolköp; för varje stig kol, som köptes av bruksidkarna i de Kopparberget underlagda fem socknarna ”eller ock vilkas verk näst ther intill gräntsa”, skulle betalas böter till det enorma beloppet av 1 000 daler silvermynt; och ”thär han andra gången beträdes hava köpt en enda stig kol”, skulle privilegiet vara förlorat och bruket utrivas. Bakgrunden härtill var utan tvivel en högkonjunktur för det svenska
