stångjärnet med stark prisstegring på järn och skärpt konkurrens om kolen; och på initiativ av Kommerskollegium sammanträdde de fyra av saken berörda ämbetsverken (Kansli-, Bergs- och Kommerskollegierna samt Statskontoret) för att pröva orsaken till det sistnämnda samt framlade ett (otryckt) betänkande (21 apr. 1725), vars huvudinnehåll övergick i ett månaden efteråt daterat kungl. brev. I sak nytt däri var egentligen en ytterligare inskränkning i tackjärnshandeln, så att den 1689 medgivna rätten för bruken vid kusten att köpa tackjärn från mellersta och västra bergslagen upphävdes för alla andra än de av kriget ödelagda finländska anläggningarna; sex år efteråt (2 juni 1731) måste likväl denna inskränkning ånyo i huvudsak upphävas genom ständernas ingripande.
Men samtidigt med detta började man slå in på en i viss mån principiellt sett ny linje, nämligen monopolistisk produktionsbegränsning, och detta kräver att man dels kastar en blick tillbaka, dels också betraktar den svenska järnhanteringens internationella ställning.
Det svenska stångjärnets ställning på den
internationella marknaden var redan under 1600-talet och
än mer under 1700-talet sannolikt mer dominerande
än den som innehades av något annat lands järn.
Orsaken var just den redan förut berörda virkesbristen
i andra länder och främst i England, i det att
omöjligheten att få tillräckligt med träkol oavvisligt drog med
sig järnhanteringens egen nedgång för att icke säga
undergång, så länge problemet att använda fossilt
bränsle var olöst såväl för masugnsdriften som för
färskningen. Enligt uppgifter, som meddelas i nästa