järnet, också om tankar i denna riktning ej saknades. Det gäller nu att se, i vad mån en avsiktlig produktionsbegränsning ingått i den svenska brukspolitiken.
Syftet att begränsa konkurrensen framträder nästan från början i denna politik liksom i det mesta statsingripande; men däremot finner man ej i de tidiga uttalandena någon medveten strävan att hålla järnpriset uppe genom produktionsbegränsning. I det första av de två förut citerade breven från 1649 (12 okt.) motiveras förnyelsen av 1636 års förbud mot bergslagshamrar egendomligt nog även genom en särdeles fördomsfri hänvisning till konkurrentintresset hos hamrarna utom bergslagen. Det heter nämligen: ”Städerna och borgerskapet, som hava theras hamrar utom bergslagerne, finna sig högeligen besvärade, sig ther igenom i theras näring lida stor bräck och avsaknad, anhållandes underdånigst än ytterligare, att thär uppå måtte böter skaffas, på thet theras hamrar, som med stor kostnad äro upprättade, icke må ruinerade och ödelagda varda.” Samma synpunkt återkommer i det sex veckor yngre brevet från samma år, där bruksförvaltarnas begäran att ej prejudiceras genom nya bruk åberopas, och som motiv anföres behovet av att hindra ”att thet ena verket icke måtte thet andra med stegrande eller andra oskäl utkladda”. Under de följande årtiondena återkommo dessa synpunkter visserligen icke i författningarna, men vilken stor roll de spelade i den praktiska brukspolitiken kan man lättast se i dr Almquists Uddeholmsskildring; och det ligger säkert ingen överdrift i att påstå, att tanken på skydd för välförvärvade rättigheter mot obekväma nykomlingar, visserligen med växlande styrka, spelat
