Hoppa till innehållet

Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
151
PRODUKTIONSBEGRÄNSNING SOM PRISREGLERING

med från den gamla brukslagstiftningens början till dess slut.

Vad som här främst har intresse är dock som sagt ej denna synpunkt, utan i stället tanken att hålla järnpriset uppe genom produktionsbegränsning. Tanken på järnets utländska konkurrensduglighet var självfallet aldrig borta; men vad den till en början närmast föranledde var ej produktionsbegränsning utan något betydligt mer sympatiskt, nämligen omsorg att hålla kvaliteten uppe, så att icke ”thet svenska järnet, som för[e] thetta (emot andre nationers järn tillräknades) uti god renommé och estime utrikes varit haver, lätteligen kunde råka i vrak och förakt, Kongl. Maj:ts undersåtare till skada och avsaknat och them främmandom till en uppväckelse sine här till nederlagde och ödestående järnverk (igenom the våras flor och uppkomst) till gång och esse igen att bringa” (1669 års bergmästareinstruktion § 8). Av hänsyn härtill fick också järnvräkeriförordningen 1678 (29 nov.) sin slutliga och logiska form, i det att det ”vräkta” järnet ej skulle exporteras utan överlämnas till amiralitetet och nyttjas som barlast.

För att finna en medveten strävan efter produktionsbegränsning med tanke på att hålla järnpriset uppe torde man däremot få gå till Karl XI:s egen regering, vars betydelse för denna sak sedan föreliggande uppsats skrevs blivit skildrad av dr Boëthius i en uppsats i En bergsbok (festskrift till Carl Sahlin 1921). Det heter i Bergskollegii stora, redan förut åberopade relation av 1697, i samband med en diskussion av svårigheten att få järnmanufakturverken i gång på grund av deras höga kostnader (med ett par kursi-