sekvenser var den lagstiftning, vari ett återupplivande av Karl XI:s hammarkommissioner resulterade. Dylika kommissioner tillsattes redan år 1721, och det är betecknande för den nya tendensen, att det denna gång gällde hamrar utanför bergslagen, vilka förut i stort sett hade uppmuntrats och fått vara obeskurna. Som verkan av kommissionernas verksamhet i Västmanland, Närke och Värmland utfärdades (27 juli 1726) ett kungl. brev med bekräftelse på Bergskollegii förslag i fråga om varje särskilt bruk och dessutom vissa allmänna regler, som betydde en stark inskränkning. Ej blott verk som då undersökts utan också sådana som lågo i närheten av (sic) bergslagen eller eljest i trakter med knapp skogstillgång skulle begränsas till det smide som motsvarade den redan åsatta hammarskatten; och till och med för de från denna synpunkt bäst belägna verken, som icke lågo i vägen för ”ädlare verk”, icke byggde på köptackjärn och ägde ”ymnoga skogar” — sålunda de typiska verken utanför bergslagen — föreskrevs en absolut produktionsbegränsning i förhållande till vad deras skogar efter verkställd taxering skulle befinnas i längden tåla. Närmast från den ordning som innebars i detta kungabrev — med dess genomförda begränsning till bestämda smideskvantiteter och vanligen till kvantiteter i enlighet med hammarskattetaxeringen — härstammar begreppet översmide, kring vilket både lagstiftning och praktisk bruksdrift sedan i mer än ett århundrade skulle kretsa.
Tillämpningen av 1726 års förordning blev emellertid upprepade gånger uppskjuten (30 juni 1729, 11 maj 1731), och vid 1731 års riksdag gåvos dessutom nya lättnader åt frälsehamrar på grund av den oför-
