minskade hammarskatt adeln då åtagit sig. Men den absoluta kvantitetsbegränsningens princip var faktiskt lagfäst, och den skulle småningom ej blott slå igenom utan fullföljas betydligt längre. Till en början vacklade man emellertid ganska mycket fram och tillbaka. 1734 års riksdag beslöt sålunda tillämpning av 1726 års brev i snarast skärpt form (skriv. i Sv. Riksd.-akter nr 1246, kungl. brev 25 nov.); men 1740 års stora förordning om stångjärnssmidet innebar tvärt om i och för sig vissa lättnader, i det att medgivanden gjordes om tackjärnsköp och ökat smide i undantagsfall för verk, där dylikt i princip var förbudet, varjämte en smidesökning av sammanlagt 16 000 skeppund utöver 1695 års hammarskattetaxering medgavs bruken utanför bergslag i Värmland och på Dal. Likväl visar just denna formulering tydligt, att den absoluta smidesbegränsningen nu i princip var genomförd också för bruken utom bergslag, och på grundval av de i slutet av 1730-talet avslutade undersökningarna fastställdes också smidesrätten för alla bruk.
Efter 1740 innebar sedan nästan varje ny föreskrift en skärpning i den faktiska produktionsbegränsningen. En förordning av huvudsakligen administrativt innehåll 1747 (10 sept.) förklarade bergslagens upprätthållande vila på ”att med det fördärvliga översmidet icke längre må kunna fortfaras”. Året därpå (12 apr.) gjordes en ”förklaring” till 1740 års förordning, med öppet syfte att minska smidet. Inga nya hamrar skulle få beviljas före nästa riksdag; Bergskollegium skulle utsätta visst smide för ännu otaxerade hamrar; och även tackjärnsblåsningen skulle man genom berg- mästarnas föreställningar söka få begränsad i förhål-
