skeppens premiering framför de övriga. De förras oduglighet i militäriskt avseende även under det senaste kriget framhölls allmänt, och Kommerskollegium betonade, att de ej heller kunde tänka på att själva försvara sig mot sjörövarnas fartyg, som nu voro långt starkare väpnade än förr, medan de stora handelsskeppen såsom sämre seglare voro i större fara än andra att uppbringas. I stället beslöt man att utvidga det konvojväsende som redan förut funnits, så att Medelhavsflottorna aldrig skulle behöva segla utan skydd av krigsfartyg.
Då den gamla indelningen i hel- och halvfrihet alltså förföll, gällde det, om halvfriheten alldeles skulle försvinna och alla svenska fartyg få helfriheten. Detta var den stora tvistefrågan.
Närmast till hands låg en indelning efter skeppens storlek, så att de stora fartygen skulle få helfrihet. Detta var assessor Hökerstedts förslag i Kommerskollegium — nämligen helfrihet för fartyg från 100 läster — och var förmodligen även tanken i Stockholms borgerskaps första (gemensamma) betänkande. Ännu vid en konferens i mars 1722 kommo ej de små skeppens anhängare längre än till att begära helfrihet ned till 50 à 60 lästers fartyg, men i det senare angivna betänkandet hade man blivit djärvare. Medan endast 17 handelsmän, visserligen tillhörande Stockholms förnämsta handelshus (Grill, Nettelbladh, Harmens, Petersen, von Schoten), önskade helfrihetens inskränkning till skepp från 150 läster, innebar majoritetens förslag, undertecknat av 33 firmor och köpmän, varibland några stora rederiintressenter (Suck & Son, Lenman) helfrihet för alla kravelbyggda fartyg utan un-
