Hoppa till innehållet

Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
173
HEL- OCH HALVFRIHETENS NYORDNING

dantag. Detta var också nästan alla de andra städernas mening; blott Norrköping föreslog helfrihet först från 60 läster. I sina premisser anslöt sig också Kommerskollegium fullständigt till de mindre skeppens anhängare.

Såväl Stockholmsborgarna som kollegiet motiverade både fyndigt och träffande helfriheten för de mindre fartygen genom att visa att de utgjorde ett nödvändigt led i det ekonomiska systemet. Tre fjärdedelar av sjöfarten måste, menade de, bestridas av mindre skepp, ty alla utländska hamnar vore ej nog djupa för att lämna tillträde för ett stort fartyg och kunde i varje fall icke använda de 3 000 à 4 500 skeppund (650 à 1 000 ton) järn som utgjorde dess last. Följden av att endast använda stora fartyg skulle alltså medföra just vad landets handelspolitik av all makt motarbetat, nämligen till att ”kontinuera i den gamla skadeliga farten, att, för de stora skeppens interesse skull och endast att tillskynda dem frakt, låta föra större delen av våra varor till Amsterdam eller London, varifrån de sedan för holländsk och engelsk räkning med deras bekvämliga fartyg utförde och försålde bliva åt de orter, som dem behöva, till de nämnde nationers stora vinst, men vår egen skam och nachdel”. Om man ville hjälpa blott en ringa del av sjöfarten, skulle visst ej den övriga delen upphöra, utan endast falla i händerna på holländare och engelsmän.

De 33 Stockholmsborgarna lade härtill, att de små fartygen vore proportionsvis dyrare att utrusta, och drogo — onekligen fullt konsekvent — den slutsatsen, att man alltså borde gynna dessa mindre fartyg, om någon åtskillnad skulle göras. De avvisade dock själva