krafter voro alltifrån 1700-talets början i rörelse för att besegra detta motstånd, i det dubbla syftet att befria sig från beroendet av utlänningen och att icke, genom att avspärra kolonialjärnet ifrån England, tvinga kolonierna att själva förädla sitt järn, alltså till en utveckling i rak strid emot merkantilismens syften, vilka i stort sett inneburo koloniernas begränsning till leverantörer av råvaror och halvfabrikat åt moderlandet. Denna senare politik hade kanske sin bästa representant inom litteraturen i järnfabrikanten Joshua Gee, vars skrift om Englands handel och sjöfart (The Trade and Navigation of Great-Britain considered, 1727) är ett av de mest konsekventa uttrycken för vad man kallat det gamla kolonialsystemet. De kolonialvänliga strävandena hade 1718 och 1720 under direkt inflytande av det svenska järnets uteblivande givit anledning till ett förslag om uppmuntran av koloniernas järnproduktion. Ehuru dessa förslag då förföllo, följdes arbetet på kolonialjärnets gynnande med stor oro och uppmärksamhet i Sverige och utgjorde också en möjlig framtida fara, även om järnimporten från kolonierna ännu knappt hade börjat och för en lång tid framåt i högsta grad skulle komma att förbli en quantité négligeable (se bil. 1).
Att handelsbalansen mellan England och Sverige avgjort utföll till Sveriges förmån var erkänt från båda sidor — Gee framkonstruerar en övervikt för Sverige på nära 1⁄4 mill. pund st. — och gjorde att man från svensk sida var mycket orolig att företaga något, som kunde skada handeln på England. Det betydde ju detsamma som att döda järnindustrien, vår enda verkliga industri, och hur detta verkade, hade man färskt
