minne från de sista krigsåren. Järnindustrien befann sig nu i stark uppgång, med utmärkta avsättningsmöjligheter och höga pris, men med tjäruexportens öde för ögonen ansåg man sig i det sista ha en särskild anledning till försiktighet, såsom redan belysts i nästföregående uppsats.
Samtidigt med denna iver att bevara Englands vänskap kunde man visserligen ej i Sverige undgå att känna avund över den ”ekonomiska stormaktsställning”, som var Englands vinst av de stora kraftmätningarna 1689—1713; och härmed parade sig en ganska stark förbittring över engelsmännens ekonomiska hänsynslöshet. Ett karakteristiskt yttrande av den eldfängde Stockholmsköpmannen Johan Spalding i kommersedeputationen vid 1723 års riksdag kan förtjäna att meddelas. Med anledning av vissa föreslagna åtgärder till uppmuntran av den svenska sjöfarten sade han: ”Att den engelska nationen skulle bliva oss däröver (över produktplakatet m. m.) vidrige (sic), står intet att befrukta, så mycket mindre som de varit lycklige uti vår olycka, utan dess hava de nu fått farten över hela Europa, Afrika och Amerika; vi lära hava svårt att fara emot dem, om man icke observerar rike(t)s förmåner... De engelske kunna sälja och förbyta deras manufakturer uppå många orter och världsens ändar, ja, de få av de canariske och flamske (sic) öjar vin, olja och annat godt för gambla kläder som de i myckenhet dit föra.” Men de tendenser, som kunde finnas särskilt i borgarståndet att av sådana bevekelsegrunder försöka komma åt England, motarbetades tydligt av ämbetsverken.
Vid sidan av England hade andra länder en under-
