landet, suspenderades ånyo vid krigsutbrottet 1700, och sedan lågo utlänningarna, såsom det klagades, under Karl XII:s återstående regering år ut och år in i landet, utan skyldighet att betala andra avgifter än den s. k. fredshjälpen och alldeles ovilliga att frivilligt bidraga till några kontributioner. Kommerskollegium hade i slutet av år 1719 föreslagit en ganska väl genomtänkt ny ordning för expediterna, varigenom de skulle befrias från begränsningen till vissa ”liggedagar” men betala en avgift, varjämte deras handel visserligen skulle underlättas men också bli förmånligare för de svenska köpmännen genom större friheter i sådana fall då de använde svenska kommissionärer.
De motsatta intressena skulle nu 1723 komma att bryta sig vid striden om produktplakatet, sedan ett utskott av kommersedeputationen (eller, som det nu skulle heta, en avdelning av utskottet) format förslaget om dess beskaffenhet. ”Efter andra i handel florerande rikens exempel” skulle utlänningar enligt detta utskotts förslag till förordning icke få på sina fartyg införa andra varor än dem som växte och tillverkades i deras eget land. Därigenom skulle saltet — alltid en av de viktigaste svenska importartiklarna i äldre tid och den som näst spannmål tog mest tonnage i anspråk — kunna skaffas ur första hand genom seglation direkt på Pyreneiska halvön. Om detta förslag kom striden nu att stå.
Striderna mellan stapelstäder och uppstäder, d. v. s. mellan dem som hade rätt till handel med utlandet och de övriga, liksom mellan städer och lantbefolkning är vad som hittills tilldragit sig största uppmärksamheten i Sverige, men på den yttre handelspolitikens område
