gjorde sig två andra motsatsförhållanden gällande, nämligen dels motsatsen mellan bergsbruket och utrikes handeln, dels motsatsen mellan de större och de små stapelstäderna. För bergslagen gällde det att få järnet sålt till högsta möjliga pris, och det trodde man sig som redan sagts kunna vinna, om utlänningarna fingo rätt att konkurrera med städernas borgare på själva produktionsorterna. Expediternas handel hade därför ständigt haft sina försvarare i bergskollegium — som bl. a. motsatt sig 1695 års nyss omtalade förordning — och hos brukspatronerna; och dessa kunde ej heller vara entusiastiska för den merkantilistiska sjöfartspolitiken, som, även den, minskade de utländska köpmännens antal i landet. Men man måste akta sig att betrakta detta motstånd som uttryck för någon principiellt ”liberal” eller antimerkantilistisk uppfattning; det vände sig blott mot de delar av systemet som stodo i strid med den ifrågavarande klassens intressen.
Så skrev den unge, redan då som metallurg berömde Emanuel Swedenborg, vid denna tid assessor i bergskollegium, i april 1723 emot inskränkningar i expediternas handel ett memorial, som liberalismens apostel Anders Chydenius sedermera omtalade med entusiasm och även publicerade; men det hindrade ej Swedenborg att i ett annat memorial två månader tidigare framhålla verkningarna av en ogynnsam handelsbalans, möjligheten av att undvara utländska varor och av uppmuntran åt inhemska manufakturer, allt på ett sätt som måste anses alldeles utpräglat merkantilistiskt. Och vad som nu sagts om Swedenborg gäller i lika hög grad om en annan frejdad representant för järnhanteringens intresse, Christopher Polhem.
