holm och Göteborg tillsammans; och av hela det in- och utländska lästetalet i utrikes fart till och från svenska hamnar kommo 46—65 % på huvudstaden. Det är sålunda oberättigat att ge produktplakatet skulden för Stockholms och Göteborgs ekonomiska övermakt; men å andra sidan förstår man de andra städernas oro för att en sådan förordning ytterligare skulle skärpa detta tillstånd, särskilt med avseende på salthandeln, eftersom ju de största städerna ägde de enda skepp varmed den skulle få bedrivas.[1]
De små stapelstädernas ståndpunkt avvek principiellt så litet som möjligt från de större städernas — bägge försvarade i allmänhet den nationella exklusiviteten — men just denna teoretiska rättrogenhet tillät dem att angripa de handelspolitiska åtgärderna långt mera öppet än bergslagsintresset vågade, ty detta senare kände sig på sätt och vis i strid med systemets, d. v. s. enligt vad man trodde det helas, väl, och därför mindre sadelfast.
Vilken som helst av dessa olika ståndpunkter kunde efter behov åberopa handelsfriheten till sitt stöd, utan att därmed vare sig begå eller tro sig begå ett avsteg från sin allmänna åskådning; ty för merkantilismen var friheten alltid ett gott, om än ej det högsta goda. Monopol hade sedan uråldriga tider ansetts som något fördömligt, och det fanns ej många ingripanden, som ej kunde visas leda därtill. Ett exempel från var och en av de tre motsatta ståndpunkterna kan belysa detta. Bergslagsintressets målsman Swedenborg kunde draga
- ↑ Se även dr Holger Rosmans lärorika — ehuru tyvärr på några punkter genom stora räknefel missledande — uppsats Stockholm som exporthamn för järnet (En bergsbok, festskrift till Carl Sahlin, 1921), delvis byggd på kammararkivets material.
