Om bergslagens intressen finge råda, fruktade åter köpmännen, särskilt i de större städerna, en återgång till den hanseatiska tiden, d. v. s. upphörande av all handel och sjöfart i egna händer. Och som förhållandena utvecklat sig, var de större städernas uppblomstring en hörnsten i det svenska merkantilsystemet, så att deras intressen i viss mån voro systemets.
De små stapelstäderna, slutligen, voro så ivriga som någonsin de större för alla åtskillnader i den inre handeln till utlänningarnas disfavör; men de bekämpade hetsigt alla försök att gynna sådan handel och sjöfart som fordrade större kapital än de själva kunde åvägabringa, ty därigenom stärktes de större städernas ofantliga övermakt ännu mer än förut. De tre största städernas och särskilt Stockholms övervikt är det mest framträdande draget i den bild man får av handelsflottans tillstånd i augusti 1723, sådan den framgår av bilaga 2 till denna uppsats (sid. 253); med avseende på de stora skeppen — d. v. s. den avlägsnare sjöfarten — var denna övervikt ett faktiskt monopol. Stockholm, Göteborg och Karlskrona ägde tillsammans 62 % av hela antalet sjögående fartyg och 74 % av deras lästetal, och på Stockholm ensamt kommo 48, resp. 58 %. För fartygen på 50 läster eller mer voro siffrorna emellertid ännu mycket högre: 79, resp. 82 % för alla tre städerna och 61, resp. 64 % för Stockholm; och när man kommer till de verkligt stora fartygen, finner man, att med ett undantag alla landets 14 skepp på minst 100 läster tillhörde de tre största städerna och att 9 av dem tillhörde Stockholm. Handeln var i nästan ännu högre grad koncentrerad hos de största städerna. 60 % av järnexporten gick över Stockholm, 81 % över Stock-
