synnerhet från Bergskollegii medlemmar. Dess president, Gustaf Bonde, det sedermera bekanta riksrådet, ville t. ex., att köpmännens garanti skulle innebära en förpliktelse att hålla samma pris på saltet som utlänningarna — en av assessorerna i Bergskollegium anmärkte beskt, att ej ens detta skulle hindra dem att fördubbla saltpriset — och fordrade av hänsyn till järnexporten säkerhet att frakterna ej stegrades.
Det är emellertid ej minsta tvivel om att ingen av invändningarna gällde produktplakatets princip; den voro alla ense om att gilla. ”Om vi hava tillräckliga skepp och fartyg”, yttrade riksrådet (rikskanslirådet) Banér, ”så faller det andra av sig själv”, och med dessa ord torde han ha uttryckt allas mening. Nu försäkrade Kommerskollegium, att skepp funnos, alltså hade man inga ekonomiska anledningar att avstyrka förslaget. Kollegierna uttalade sig därför i princip obetingat för produktplakatet och tillrådde endast uppskov i avvaktan på en handelstraktat med England.
Av obekant anledning blev emellertid just den utrikespolitiska synpunkten sedan bortglömd, och det enda vartill hänsyn togs vid beslutet i kommersedeputationen var fartygsbristen, som man sålunda trots Kommerskollegii förklaring ansåg vara ett faktum. I princip föreslogs omedelbart beslut om produktplakatet, men förbudet för användning av utländska fartyg vid införsel av andra än fartygslandets produkter skulle ej utfärdas förrän Kommerskollegium på sitt ansvar inför blivande ständer förklarat och anmält, att fartygstillgången ej vore för liten — ämbetsverket skulle t. o. m. svara för att det snarare rådde överflöd än brist på svenska fartyg, så att ingen dyrhet bleve följ-
