Ett sådant steg var man alltså ense om att undvika. Kommersedeputationen hade emellertid tänkt sig möjligheten av att förordningen kunde träda i kraft med 1724 års början — vilken möjlighet fortfarande ej ansågs utesluten, om förhandlingarna påskyndades — och Höpken kom fram med det djärva förslaget, att förordningen i vilket fall som helst skulle träda i kraft i början av 1724 mot Holland, vilket enligt hans (och för övrigt alla kollegiernas) mening var det land, man i främsta rummet ville åt. Detta förslag förföll emellertid på den grund, att det i förtid skulle yppa planerna även för England.
Parallelt med de utrikespolitiska frågorna debatterades även två frågor, varom deputationerna särskilt begärt upplysning, nämligen huruvida saltpriset och frakterna skulle stiga. Kommerskollegii medlemmar förklarade, att fartygsantalet redan vore tillräckligt för salttransporten och att det ytterligare skulle ökas, men att det nog icke desto mindre kunde hända, att saltpriset stege något, t. ex. 2 daler kopparmynt (2⁄3 daler silvermynt) på tunnan. Detta ansågs dock för det enskilda hushållet vara av ringa betydelse i jämförelse med fraktvinsten för riket, varvid assessor Hökerstedt kom fram med sin ekonomiska trosbekännelse: ”publicum kan genom ingen handel vinna så mycket som igenom frakter”. Ställde det sig något dyrt, hade man dock den trösten, att penningarna stannade inom landet, hette det med det vanliga ekonomiska felslutet; och att priset ej skulle stiga över 20 daler, kunde köpmännen garantera.
Men denna argumentering tillfredsställde ej alla, och som man kunnat förutse framställdes invändningar i
