annan trafik utanför landet alltså vara hänvisad till utländska fartyg. Slutligen borde man rimligtvis räkna med att importbehovet kunde vara större än vanligt somliga år, exempelvis på grund av felslagen skörd — varvid visserligen en möjlighet förelåg och verkligen i sällsynta fall skulle begagnas att då för tillfället sätta produktplakatet ur funktion.
Antalet fartyg med fribrev, sålunda som sagt avsedda att gå i utrikes fart, var enligt en i Kommerskollegium uppgjord specifikation (meddelad i bilaga 2) i augusti 1723 endast 228 st., nästan jämt så många som Stockholm ensamt redovisade vid Karl XII:s trontillträde och ej stort mer än en tredjedel av den samtidiga siffran för landet i dess helhet. I någon mån blir en jämförelse dock missvisande, ty många vittnesbörd samstämma i att utländska och närmast holländska fartyg i slutet av Karl XI:s regering brukade draga nytta av den neutrala svenska flaggan, säkerligen bl. a. för att få åtnjuta hel- eller halvfrihet. Men också med avsevärda reduktioner för denna faktor kan man ej komma ifrån, att det var en även efter tidens förhållanden mycket liten handelsflotta som nu skulle få i verkligheten ensamrätt att införa de mest skrymmande importvarorna. Det är ock betecknande, att undantag från helfrihetsförordningen gång på gång måste medges i fråga om helfrihetens begränsning till inom landet byggda fartyg; först år 1732 (förordn. 2 aug. 1731) upphörde helfriheten för utomlands byggda fartyg. Av de 228 fartygen voro blott 14 på minst 100 läster samt 85 på 50—99 läster.[1]
- ↑ En läst skulle motsvara 18 skeppund (järn) eller 2,45 ton i vikt; för jämförelse med det nu brukliga rymdmåttet vid skeppsmätning, registerton, är möjligen samma siffra användbar.
