Jämförelser mellan dessa siffror och importsiffrorna utföllo mycket olika efter undersökarens ståndpunkt, men på grundval av den officiellt gällande beräkningen för fartygslästen i vikt och rymd samt det likaledes officiella antagandet av halvannan resa om året för de stora fartygen (från 100 ton) och två för de mindre kan följande beräkning göras med avseende på 1721 års import. De största fartygen skulle ha kunnat övertaga fem sjättedelar av saltimporten och de minsta fartygen 87 % av spannmålsimporten, så att de medelstora fartygen i huvudsak bleve lediga; handelsflottan som helhet skulle ha motsvarat något mer än hela järnexporten. De sålunda beräknade siffrorna ha följande utseende:
Fartyg på minst 100 läster = 50 058 tunnor salt. Saltimport 1721: 61 777 tunnor.
Fartyg på 50—99 läster = 184 840 tunnor salt, eller 246 356 tunnor spannmål.
Fartyg under 50 läster = 136 664 tunnor spannmål. Spannmålsimport 1721: 157 792 tunnor.
Alla svenska sjögående fartyg = 291 217 skeppund järn. Järnexport 1721: 253 000—259 000 skeppund.
Under dessa förhållanden skulle saken alltså ha kunnat gå för sig jämförelsevis lätt. Men för år 1720, då saltimporten var något större och spannmålsimporten dubbelt så stor, skulle ej mycket lastutrymme ha blivit över, och själva det år då produktplakatet beslöts, 1723, tenderade spannmålsimporten att bli ännu större, fastän siffror för hela året ej stått mig till buds. Tar man större tidrymder i anspråk, visa sig naturligtvis ännu större differenser och möjligheter till fartygsbrist. Saltimporten var år 1719, efter avspärrningen under kriget, 21⁄2 gånger den här använda siffran för år 1721
