emedan utlänningarna nu sålde det med ren förlust, blott för att hålla svenskarna ur trafiken — det slags argument som aldrig saknats. Ett av kommerseråden instämde livligt och ansåg, att saltimporten i verkligheten var än bättre betryggad, emedan Pommern, Wismar och Fredrikshamn ej skulle underkastas produktplakatet, varjämte man kunde beräkna mer än en resa om året för fartygen. Den enda invändningen kom från ett annat kommerseråd, som visserligen erkände betydelsen av dessa argument men som ansåg att man med hänsyn till det pålagda ansvaret också borde höra andra stapelstäder än Stockholm. Hökerstedt bemötte honom emellertid med en viss häftighet, ”och kunde han försäkra och ej annat efter dess samvete finna än nu vore tillräckelije skepp”. Emellertid anmärkte flere, att förordningen skulle innehålla en uppmaning till köpmännen att driva på skeppsbyggeriet vid risk av förordningens upphävande; och detsamma ställdes i utsikt, om salthandeln monopoliserades eller priset dyrkades upp. I överensstämmelse med den allmänna meningen avläts Kommerskollegii förslag om förordningens utfärdande till regeringen, och rådet biföll förslaget utan ett ords diskussion. Produktplakatet var därmed verklighet.
”Förordning angående de främmandes fart på Sverige och Finland” den 10 november 1724, som efter några år allmänt började kallas produktplakatet, var mycket summarisk. Den innehöll i sak endast, att ”de främmande med egne eller befraktade utländske fartyg... icke måge hitföra andra än deras egne lands-produkter, varunder begripes allt vad i vart och ett land faller, växer och tillverkas, jämväl ock vad samma nationer
