Stockholms handlande. En av dem avgav nämligen några från egoistiska intressen ovanligt fria påminnelser vid borgerskapets utlåtande. Formellt äro de blott en rad anmärkningar mot vissa uttryck i utlåtandet, men det lyser tydligt igenom, att författaren är i tvivel, ”om det är rådeligit, att ett sådant förbud strax i början bliver så ampelt”, och han tror ej, att Kommerskollegium, som ålagts ansvar inför ständerna, skall nöja sig med mindre än att borgerskapet tar ansvaret för att fartygen verkligen räcka till. Upprepade gånger varnar han för att blott ta hänsyn till de handlandes nytta i stället för till alla undersåtars, och han gör några ganska elaka anmärkningar mot utlåtandet från denna synpunkt. Exempelvis måste man efter hans mening utesluta satsen att utlänningar kunna införa saltet billigare än svenskar, ty det skulle besvaras med, att de då borde göra det; och mycket märkvärdigt förefaller det honom, att produktplakatet skulle sänka järnpriset — förutsättningen är ju att de svenska skeppen skola finnas i tillräckligt antal, och icke är det väl utlåtandets mening att man skall pressa ned priset genom fraktstegring? Betänkandet torde ha avlämnats till borgerskapet av handelsmannen Michel Grubb, ehuru han sannolikt ej författat det. Emellertid kan man ej se, att det fått följa med till Kommerskollegium.
Inom Kommerskollegium var den drivande kraften som vanligt Hökerstedt, och han gjorde också en av de vanliga kalkylerna för att visa handelsflottans tillräcklighet. All fara för stegring av saltpriset av denna anledning förnekade han men ville däremot, betecknande nog, ej bestrida, att det dåvarande låga priset, 15—16 daler kopparmynt, kunde stiga några daler,
