leda till någon bättring. En tullhöjning skulle nämligen enligt utskottets mening helt och hållet komma att överflyttas på konsumenterna; och då de mindre städerna sålunda bleve fullt kompenserade för den tull som importen ur andra hand medförde, skulle de ej få större anledning än förut att skaffa salt vare sig direkt eller över Stockholm och Göteborg, vilka själva togo det direkt. Om denna tankegång skulle hålla streck, måste tydligen anskaffningen av salt över Stockholm eller Göteborg (eller direkt ur första hand) för de mindre stapelstäderna ha inneburit en kostnadsökning på mer än differentialtullens belopp 35 à 40 %; ty i alla andra fall skulle, låt oss säga, Strömstad under förutsättning av denna tull ha vunnit på att förse sig med salt i Göteborg i stället för i Fredrikshald. Efter all rimlig beräkning skulle därför Kommerskollegii förslag ha nått målet, men sekreta utskottet var i överensstämmelse med tidens vanliga uppfattning böjd för förbud mer än för tullar och kom därför i stället till ett resultat som ganska nära sammanföll med Stockholmsköpmännens. Det innebar, att all saltimport från nederlagsorter skulle förbjudas, blott med det undantag att fartyg från Holland och tyska Östersjökusten — däremot ej från Danmark-Norge — skulle få ta salt som underlast till en tredjedel av sitt lästetal. Höjdpunkten av inkonsekvens nådde utskottet, när det till sist som stöd för denna lösning anförde, att Stockholm och Göteborg kunde förse de övriga stapelstäderna, som saknade Spaniefarare, till samma pris som dessa själva kunde hämta salt från Holland — utskottets kritik av Kommerskollegii förslag skulle ju, som vi sett, blott under den förutsättning kunnat vara riktig, att
