salt icke stod att få från Stockholm och Göteborg ens 35 à 40 % över vad det kostade genom att tas från Holland. Utskottet ansåg emellertid onödigt att ge ständernas plena del av sitt resultat och expedierade det därför direkt till K. Maj:t (Riksd.-akter n:r 949), varefter förordningen i vanlig ordning utfärdades i överensstämmelse med det maktägande utskottets beslut (27 juli 1731).
Ett par år senare (1733) infördes emellertid också en tulldifferentiering till förmån för salt från Medelhavet, i det att den helfria tullen för detta sänktes till hälften; i allmänna föreställningssättet var detta dock mer ett medel att avhjälpa den överklagade saltbristen än att försvåra tillförseln från närmare liggande orter. På denna väg fortsattes senare även med andra oarbetade varor (res. på städernas besvär 1739 § 31), så att dessa sedermera alltid sluppo undan med att betala två tredjedelar av den vanliga tullsatsen, när de kommo från Medelhavet.
För andra varor än salt gick man dessutom också direkt ungefär den väg som Kommerskollegium tidigare anvisat, d. v. s. differentierade tullen med hänsyn till om varan togs ur första hand. Det blev i realiteten en modifikation av 1722 års helfrihetsförordning (ovan sid. 174). På förslag av manufaktur- och handelsdeputationen vid 1738—39 års riksdag (15 dec. 1738) utfärdades nämligen ett — egendomligt nog ej publicerat — brev till kommerskollegium (23 febr. 1739), varigenom vissa varor, egentligen viner, sydfrukter, bomull och bomullsgarn, behandlades som införda med utländska fartyg, om de ej infördes från produktionslandet — enligt helfrihetsförordningen skulle de tvärt om om-
