Frankrike. Enbart för Pyreneiska halvön och Medelhavet var andelen av hela utrikes sjöfarten med sven- ska fartyg följande (medeltal):
| Ankommande | Avgående | |
| 1739—43 | 25.5 | 22.9 |
| 1744—48 | 24.3 | 17.7 |
| 1749—53 | 30.2 | 25.5 |
| 1769—71 | 21.7 | 28.1 |
| 1774—76 | 15.2 | 21.4 |
Häremot svarade för tjugonde århundradets tre första femårsperioder 2 à 2.4 %, d. v. s. icke över en tiondel av Frihetstidssiffrorna.
Efter detta synes det icke heller gärna kunna betvivlas, att man i den nu skildrade utvecklingen har att se en verkan i första rummet av den gamla svenska sjöfartspolitiken, ty den enorma roll som just trafiken på Sydeuropa spelade kan knappast rimligtvis förklaras på annat sätt, när det förhöll sig så, att dess länder (både då och nu) saknat egen sjöfart för transport av egna landsprodukter. Den enda reservation som därvid möjligen kan anses behövlig synes gälla den särskilt starka utvecklingen mot Frihetstidens slut, ty häri deltog som vi sett icke den långväga farten fullt proportionerligt. Å andra sidan kan man, särskilt i brist på motsvarande material från Frihetstidens början, ej bestämt avgöra, om utvecklingen enbart eller ens företrädesvis beror på den del av sjöfartspolitiken som heter produktplakatet, ty även hel- och halvfriheten, särskilt i sin år 1722 beslutade form, befordrade i svagare grad samma slags sjöfart; och längre fram tillkommo de övriga här behandlade åtgärderna. En av
