början av Frihetstiden fortfarande försvårar säkra slutsatser, är en sak alldeles uppenbar, nämligen att den sydeuropeiska sjöfartens stora roll främst betydde att saltimporten verkligen skedde ur första hand. Från och med år 1738 föreligga positiva bevis härför i de omsorgsfullt utarbetade ”generalpersedelextrakten” för alla år, kvantitetsuppgifter för import och export, uppdelade efter länder och olika svenska importhamnar. I fråga om salt visar det sig nämligen därvid från början att portugisiskt salt och Medelhavssalt alldeles undantagslöst dominera. Det enda saltslag som vid sidan därav spelar någon roll är det franska, och detta håller sig vanligen på omkring 15 %, aldrig över 20 %, och sjunker mot Frihetstidens slut och början av Gustavianska tiden till mycket obetydliga belopp. Fullständigt betydelselös är importen av tyskt och norskt salt — det markerar i särskild grad att verkligheten motsvarade det uppställda idealet. För att ej onödigtvis besvära med siffror må det vara nog att meddela följande bearbetning av en samtida sammanställning, i medeltal för Frihetstidens sista tioårsperiod, 1763—72:
| Tunnor | Procent | |
| Franskt och skotskt | 20 247 | 8.10 |
| Medelländskt | 109 479 | 43.80 |
| Portugiser och spanskt | 119 831 | 47.90 |
| Lüneburger | 124 | 0.05 |
| Norskt | 377 | 0.15 |
| 250 058 | 100.00 |
Under hela den tid generalpersedelextrakten omfatta kommo enligt denna statistik de olika saltslagen från sina tillverkningsländer, endast med det undantag att ett par tusen tunnor franskt (och skotskt) salt van-
