själva. Det ekonomiska sammanhanget kommer ej illa fram i produktplakatets störste motståndare Anders Chydenius’ på denna punkt godmodigt ironiska ”Omständliga svar” (§ 95) till dess vapendragare Edv. Runeberg år 1765:
”Hela den tjugundenionde punkten medgiver jag gärna, nämligen att vår sjöfart genom produktplakatets åtgärd hunnit till den höjd som den tillförene, vad skeppens och sjöfolkets antal beträffar, aldrig ägt, och vill tillika uppgiva ett välment förslag, huru den ännu inom några få år kunde tripleras (= tredubblas), nämligen om ständerna skulle under namn av sjöfartshjälp åtaga sig en årlig bevillning av några millioner, och därav betala årligen 4, 5 à 6 000 daler för hvarje fartyg, som nu inom 6 års tid bygges, och (till att så mycket kraftigare upphjälpa våra rederier) alldeles förbjuda utländingen att fara till Sverige,..... Till samma ändamål tjänte ej heller litet att göra alla ut- och ingående varor alldeles tullfria och hugna redarene utom dess med några betydande exportpremier, för det de våga liv och ägendom på sjön att avföra våra tillverkningar, dem vi annars bleve förlägna med, och skaffa oss alla våra behov i händerna. Jag tror detta skulle icke utan nytta avlöpa, ehuru det kostade något.”
Vad det ”kostade” är samma sak som åtgärdens inverkan på näringslivet i övrigt, och denna framgår till någon del genom undersökning av de sidor av handeln för vilka produktplakatet kunde väntas ha haft särskild betydelse, och som det nu gäller att betrakta.
Särskilt efter 1731 och 1739 års förut återgivna tilläggsbestämmelser var produktplakatets syfte ej inskränkt till den rena sjöfarten utan gällde också handel i första hand. Också om brist på material från