Först vid 1740-41 års riksdag, densamma som beslöt kriget med Ryssland, blev saltbristen föremål för allvarligare överläggningar, och dessa voro av ganska stort intresse. Manufaktur- och handelsdeputationen, den härskande politikens försvarare, ville visserligen skapa en viss minimitillgång av salt i landet under alla förhållanden men tillskrev prisstegringen — som på riddarhuset angavs särskilt i Finland ha höjt priset till 30, 40 à 45 daler kopparmynt pr tunna, mot 16 à 18 daler tidigare dels ”conjuncturerne i Europa”, dels och framför allt minuthandlarna, däremot ej rederierna, d. v. s. den härskande sjöfartspolitiken. Adeln stannade först (17 juni 1741) vid den vanliga metoden. att hindra prisstegring, nämligen en ”taxa”, d. v. s. maximipris; men vid frågans förnyade behandling (20 aug.) framkom kritik mot denna panacé — en kritik som ej i någon punkt förlorat sin träffsäkerhet ännu under det senaste världskriget och som därför förtjänar återges: ”Å andra sidan föreställtes omöjeligheten att genom taxors sättjande på saltet förekomma dess dyrhet, alldenstund ingen ägare kan tvingas emot sin vilja att avlåta sin vara och sålunda omöjeligit är en sådan taxa att handhava, det ock en lika omöjelighet bliver, fastän ock tvång tillåtit voro, en sådan taxas överträdande att hindra, emedan själva köparen, när han om varan är mycket nödställt, gärna ingår en hemlig handel och som aldrig kan bevisas, fast han ock skulle betala över taxan.”
Det beslut ständerna därefter fattade gick över i ett kungl. brev (1 okt.), som utgör det första genomförda försöket att komma till rätta med saltbristen och som i likhet med adelns överläggning utmärker sig för en