ovanlig fördomsfrihet. Saltimportens storlek skulle månatligen meddelas Kommerskollegium — åtskilliga dylika tablåer äro ännu bevarade — och om brist då visade sig skulle produktplakatet suspenderas; det är första gången detta ifrågasättes för salt. Samtidigt skulle Kommerskollegium kvartalsvis meddela uppgifter om saltpriser i stapelstäderna, och om prisstegring uppstod inne i landet skulle hela den inre salthandeln frigivas. Året därpå (11 maj) påbjöds också, att en åttondel av saltimporten alltid skulle hållas på nederlag och ej ånyo få exporteras utan att ersättas med annat. Hur mycket av dessa vackra syften som blevo verklighet, framgår visserligen icke; produktplakatet blev ej suspenderat för salt, och om samvetsgrannheten i tillämpning av nederlagsskyldigheten är mig intet bekant; senare erfarenheter föranleda en viss skepsis på denna punkt.
Det ligger också i sakens natur, att just det av Bohuslänsfiskets stora tillväxt skapade nya saltbehovet visserligen å ena sidan blev ett motiv att låta landet draga nytta av de ökade saltfrakterna men å den andra måste låta produktplakatet medverka till att ännu mer än eljest försvåra eller fördyra salttillgången.
Sedan regeringen på egen hand 1750 upprättat ett saltkontor i Stockholm och för detta ändamål pålagt det sydeuropeiska saltet en extra avgift, kom också det starkaste angreppet på de större städernas salthandelsmonopol vid 1760—62 års riksdag. Under påverkan av det mot den gamla ekonomiska politiken fientliga inflytandet från mössorna genomdrevo nämligen tre stånd mot borgarståndet ej blott vissa särskilda åtgärder mot saltbristen, varom mer strax, utan också
