— särskilt betecknande äro siffrorna för de två sistnämnda och minsta städerna. Nu föreskrev 1762 års beslut, att i detta icke oförutsedda fall andra städers köpmän skulle få rätt att tillhandahålla salt i västkuststäderna på samma sätt som eljest blott tillkom dessas egna borgare. Men landshövdingen dröjde med att insända de uppgifter som ådagalade ortsköpmännens försummelse; och även sedan uppgifterna inkommit förklarade Kommerskollegium det betänkligt att skrida till en så kraftig åtgärd som att ge andra städers köpmän tillträde.
Emellertid hade under tiden ett stort politiskt ”systemskifte” inträtt, i det att det nära 30-åriga hattväldet hade störtats och ett nytt riksråd, bestående av mössor, blivit valt. De yngre mössornas antibyråkratiska tendenser invecklade detta nya råd i otaliga strider med de självrådiga och vanligen politiskt fientliga ämbetsverken, och till dessa sammanstötningar hörde också en som gällde tillämpningen av 1762 års beslut om salttillgången. I ett ljungande kungl. brev (7 okt. 1766) ålades Kommerskollegium att ställa sig 1762 års brev till efterrättelse, vid sitt ”svåra ansvar”; och samtidigt ålades justitiekanslern att infordra Göteborgs landshövdings förklaring ”och sedan lägga härvid en så allvarsam hand och eftertryckelig åtgärd, som Våre och riksens kollegiers och en aktiv regeringsförfattnings höghet samt nödvändigheten av författningars verkställighet det äska”.
Verkningarna av denna maktutveckling belysas av utdragen ur tulljournalerna. Under de följande åren, 1767—72, nådde Göteborg blott vid ett enda tillfälle upp till sina föreskrivna 60 000 tunnor och var några
