att produktplakatet skulle suspenderas, om ej förhållandena ändrades. Det sistnämnda betraktades nu som en stor händelse, trots att motsvarande beslut som vi sett hade fattats år 1741. Det i full överensstämmelse med ständernas beslut avfattade kungl. brevet till Kommerskollegium (30 april 1762) publicerades emellertid icke, och Kommerskollegii därpå grundade kungörelse (21 maj) underlät att beröra den skrämmande eventualiteten att produktplakatet skulle kunna suspenderas för det slag av transport som det var dess huvuduppgift att förbehålla svenska fartyg. Kommerskollegium och landshövdingen i Göteborg skulle gå längre än så i fråga om att söka avvända verkningarna av ständernas beslut.
I detta beslut ingick ett redan förut omtalat åliggande för Göteborg och bohuslänska städerna att alltid hålla ett förråd av sammanlagt 100 000 tunnor salt enbart för sillfiskets behov, och denna skyldighet angavs närmare i ett särskilt kungl. brev (7 juni 1763). Hur skyldigheten fullgjordes, framgår av de på generalpersedelextrakten byggda tablåerna, varav det följande är ett sammandrag i medeltal för tioårsperioden 1763-72 (i tunnor):
| Åliggande | Faktisk total import | ||
| Göteborg | 960 000 | 60 259 | |
| Uddevalla | 920 000 | 13 381 | |
| Marstrand | 912 000 | 97 596 | |
| Kungälv | 996 000 | 91 476 | |
| Strömstad | 992 000 | 99 378 | |
| Summa | 100 000 | 83 090 |
Sålunda hade med undantag av Göteborg ingen stads köpmän ens tillnärmelsevis fullgjort sina skyldigheter
