nistiska) tendens på livsmedlens område som den merkantilistiska perioden i flertalet länder tagit i arv från Medeltiden.[1] Följden härav blev starka hänsyn också till andra intressen än sjöfartens på detta område, ehuru ej utan motstånd från den vedertagna politikens särskilda organ. Emellertid är det ganska uteslutet, att man skulle kunna draga detaljerade slutsatser om produktplakatets inverkan på spannmålstillgången, då både sjöfartspolitikens egen oenhetlighet och de många andra inverkande, år från år växlande faktorerna lägga hinder i vägen. Man kommer alltså ej långt över det skäligen självklara resultatet, att fraktstegringen måste ha skärpt verkan av dåliga skördar; men hur produktplakatet verkade vid sin tillämpning under tider mellan dylika skördar kan sannolikt ej avgöras.
Såsom redan har antytts, saknades icke suspensioner av produktplakatet vid spannmålsbrist. Första gången vidtogs denna åtgärd redan i början av 1727 (9 jan.), betecknande nog utan Kommerskollegii hörande; och i kollegiet ansågs åtgärden så betänklig, att ämbetsverket enligt sitt eget protokoll helt enkelt uppsköt orderns verkställighet tills det visat sig om sekreta utskottet stod bakom saken. När detta befanns icke ha varit fallet, tillät sig kollegiet (23 jan.), utan hänsyn till att regeringens beslut redan var expedierat, en hemställan till Kungl. Maj:t att borgarståndet först skulle höras; men då detta (samma dag) bestämt avvisades av rådet, särskilt genom förre lantmarskalken Sven Lagerbergs inlägg, så måste beslutet gå i verkställighet. Suspensioner återkommo senare, längst under
- ↑ Se vidare härom min redan citerade uppsats Protektionismens härstamning (Ekon. Tidskr. 1920).