då rådande läget inverkande ekonomiska faktorerna eller i en däremot svarande form, är däremot mycket svårt att upptäcka. När man genomförde agrarskyddet 1888 för att hjälpa bönderna över svårigheterna genom den amerikanska spannmålskonkurrensen och framhöll dess karaktär av övergångstullar — alldeles såsom 1921 med de ”provisoriska tullhöjningarna” — så kunde det t. ex. rimligtvis ha väntats, att de också skulle ha formats som övergångstullar. Det torde framgå av det föregående, att inga fasta tullar kunna verka som dylika, ty bakom dem uppväxa alltid företag, som behöva dem för sin existens och efter förmåga komma att söka hindra deras sänkning eller slopning. Enda utvägen är att från början fastställa tullsatsernas successiva försvinnande; ty då borde de ej föranleda någon att inrätta sig på deras fortvaro och kunde därför möjligen smärtfritt försvinna, när det ändamål är tillgodosett för vilket de skapats. Men intet dylikt skedde.
Det är sålunda inga trösterika betraktelser man
nödgas anställa i fråga om människans förmåga att i sin
ekonomiska politik låta leda sig av förnuft och insikt
om det för ett samhälle — till skillnad från enskilda
grupper och individer — gagneliga. Därför kommer
man också efter varje utflykt på den handelspolitiska
historiens mark tillbaka till Sidgwicks sats eller till de
ord som vanligen tillskrivas Axel Oxenstierna: Du vet
icke, min son, med huru ringa vishet världen regeras.
