begärde att få ut hans hos Patrick Alströmer deponerade kistor med redskap o. s. v. såsom säkerhet för sin fordran hos Alingsåsverket. Alströmer schackade denna plan genom att, på grund av hemliga instruktioner, låta sin son uppge, att Kocks obligation vore belånad och säkerheten därför ej kunde minskas, ävensom låta underrätta sin affärs- och partivän, den bekante Stockholmsköpmannen Hans Wittfoth, att han komme att namnges härför ävensom anmoda honom om hjälp (27 april, 18 maj 1751). Alströmers reflexion till episoden är: ”Det blir fuller väl, fast än att det går trögt; det har så alltid gått för mig” (22 maj); och då saken trots allt drog ut på tiden, fick Patrick Alströmer tillsägelse att söka upp riksrådet Ehrenpreus, en av Alingsåsverkets direktörer och ivrigaste förkämpar, på hans malmgård Cathrineberg på Munklägret (Kungsholmen i Stockholm) för att hos honom få rekommendation till riksrådet Palmstierna (31 juli). Slutet blev, att kontoret utbetalade ”de åt mäster Kock länge utlovade penningar” (31 aug.).
Betecknande för Alströmers uppfattning av hur det allmänna behandlade honom är ett yttrande från samma tid (3 april 1751):
”Jag ser, att manufakturkontoret är intet hjälpsammare mot herr kommissarien Salander än mot Alingsås manufakturi, vilket är beklageligt. Det fägnar mig dock, att han finner hjälp och assistence hos sina vänner, men jag måste draga lasten allena”;
och hans uppfattning kulminerar i en motivering till att han ej kommit upp till 1760 års riksdag (odat., omkring 10 okt. 1760):
