”Jag ser, att det är ännu lika när i manufakturkontoret; det består allt i löften. Din närvaro torde likväl med trägna påminnelser nu kunna förmå herrarna att ej längre låta oss vara i mistning. När de fråga efter mig, så kom ihåg, vad vi här taltes vid för (= före) din avresa, att manufakturkontoret är orsaken till mitt uteblivande från riksdagen, emedan de brustit i deras löfte, så att jag nu är nödsakad att vara här närvarande till att för den varande penningebristen rädda manufakturiet ifrån undergång.”
Alingsåsverket kunde m. a. o. göra anspråk på statsunderstöd, för att deras ledare skulle få tillfälle att ligga vid riksdagen.
Att utförligt dokumentera beroendet av det allmännas hjälp kan knappast anses nödvändigt, så välbekant som den saken är. I det nyss nämnda brevet om påtryckning på manufakturkontoret genom riksrådet Palmstierna (31 juli 1751) förklarar Alströmer att ”penningarne äro oumgängelige för manufakturiet till utrikes växlars tagande; eljest avstannar manufakturiet i brist av materialier”. En annan gång (10 april 1751) begäres utan vidare, att Kommerskollegium skall betala en växel, som dragits på Alströmer för firman Palm & Hebbe i Smyrna. Ännu större roll spelar under denna tid pantsättningen av råvaror, såväl importerade som utländska, eller fast egendom för lån i banken; det var som bekant till stor del härigenom det stora finanseländet uppkom. Likaledes återkomma ständigt hänvisningarna till de otaliga slagen av premier, som ofta anses otillräckliga; ”det vore väl, om vi kunde hava årlig handel med de 2:ne norske köpmän, men exportationspremierne äro ej mer än[1] 20 pct för kläde” (21 nov. 1757). Vid samma tid diskuterade Alströmer en
- ↑ Kursiv. av mig.
