aktierna, som nu uppges vara belånade för 54 000 daler [kopparmynt], alltså 18 000 daler silvermynt, med det belopp, som erhållits i banken mot säkerhet av manufakturiets ull; om man sedan ej kan få ut tillverkningspremier i manufakturkontoret, så kunna, menar han, aktierna alltid belånas på nytt.
Samma villighet att ”förlägga” manufakturverket med egna tillgångar, när sådana funnos disponibla, möter man även eljest hos Alströmer, såsom då han t. ex. av 99 000 daler kopparmynt (33 000 daler silvermynt), som han fått i bördeskilling för egendomen Kilanda, begagnar 39 000 d. k. m. till att återbetala en av Alingsåsverkets skulder till Sahlgren (24 nov. 1757) och 36 000 d. k. m. för att köpa växlar på Amsterdam till likvid åt manufakturverkets två kommissionärer Berend Roosen i Hamburg, 1700-talets förnämste redare där, och herrar Grill i Amsterdam (1 dec. 1757). Två veckor senare utgjorde Jonas Alströmers sammanlagda förskott 109 415 d. k. m. (= 36 4712⁄3 d. s. m.), alltså mer än hela bördeskillingen (brev dat. 12 dec., skall vara 15 dec.). Gränsen mellan det privata och manufakturverket förefaller sålunda allt annat än klar; men allt tyder på att detta länt Alströmer till ekonomisk uppoffring i stället för tvärt om.
En betydlig roll som förlagsman spelade sannolikt under sista årtiondet av Alströmers liv den långt rikare Niclas Sahlgren, ehuru brevväxlingen meddelar blott två eller tre fall härav.[1] Den 26 sept. 1756 skriver
- ↑ Däremot visa J. A:s brev till Sahlgren 1729 och 1737 (bland breven till Niclas Sahlgren i Alströmerska brevsamlingen), att den senare då ej i minsta mån understödde Alingsåsverket utan blott var dess kommissionär på rent affärsmässig grund. Lands-
