292 lingen kan lämna, gör sig frågan, i vad mån bilden härigenom ändras från den som framgår av Stråles fortfarande lika grundläggande arbete, så torde svaret kunna sammanfattas på följande sätt. Under sista årtiondet av Alströmers liv var hans anläggning även i ekonomiskt hänseende mer verklig än man skulle ha antagit på grundval av det tidigare kända materialet. Företaget stod i förbindelse med avnämare såväl på marknaderna som i den trängre kretsen av personliga vänner och bekanta och inriktade sig åtminstone ej uteslutande på att rent tekniskt framställa varor, som sedan utan saknad lämnades i lagerlokalerna; man kände bristen på tillräcklig avsättning som ett ständigt gnagande bekymmer och var i någon mån medveten om den ekonomiskt ohållbara grund, varpå verket byggde. Men någon strävan att rädda denna ohållbara ställning genom positiva åtgärder kan icke upptäckas; och allt igenom framträder nästan groteskt disproportionen mellan å ena sidan den ställning Alingsåsverket intog i allmänna föreställningssättet och varpå det grundade sina anspråk att understödjas ungefär lika rikligt som hela den övriga industrien tillsammantagen, och å andra sidan dess efter allt att döma ännu efter 35 års tillvaro alldeles underordnade betydelse i Sveriges folkhushållning.
Stråle citerar ett yttrande av rådman Sorbon år 1766, att Jonas Alströmer endast i början haft fullt allvar med Alingsåsverket, och anser att det innebär blott en halv sanning. T. o. m. detta halva instämmande är för mycket. Breven synas oförtydbart visa, att manufakturverket ej blott förblev ett huvudintresse för Al-
