strömer utan till det sista rent av var huvudintresset såsom sådant och kanske t. o. m. mer på gamla dagar än tidigare, då de politiska syftena med verket kunna ha spelat större roll, därför att ständernas bidrag då voro långt större. Han kämpade faktiskt till det sista med oavbrutna penningbekymmer och många andra bekymmer för att hålla sitt verk flytande. Men däremot kan man, om man vill, finna förklaringen till det hela i industrimannen Stråles eget yttrande, att naturen ej ämnat Alströmer till industriidkare. Tonvikten bör emellertid då icke läggas på industriledarens tekniska funktion; ty Alströmers intresse för den delen av uppgiften utan tanke på annat — hans iver att få i gång så många och så märkvärdiga produktionsgrenar som möjligt — var just vad som vållade olyckan. Där han saknade begåvning eller intresse var i avseende på industriledarens ekonomiska funktion eller, som nationalekonomen skulle säga, företagarfunktion, d. v. s. uppgiften att sörja för en sådan riktning på den industriella verksamheten, som bäst tillgodosåg folkets behov. En dylik synpunkt var Alströmer alldeles främmande och ej blott honom utan hela den riktning han tillhörde; därför har så mycket av allt som tänktes, arbetades och offrades av den tidens människor på det industriella området gått spårlöst förbi. I dessa försök låg dessutom för mycket ytlighet, för stor lust att kunna visa och genast visa underbara resultat på alla möjliga områden — här framträder bristen naturligtvis lika mycket i tekniskt som i ekonomiskt hänseende, även frånsett att de teknologiska förutsättningarna för en verklig utveckling av tek-
