maktmedel än för 100 år sedan. Statsmakten har under och efter världskriget i stort sett lyckats hindra guldexport, vilket förr ansågs outförbart, och har länge lyckats med det ännu större konststycket att få folk att betvivla även de mest deprecierade valutors undervärdighet.[1] Som tredje och kanske icke minst viktiga faktor tillkommer, att man före det senaste världskriget i flertalet civiliserade länder, tack vare guldmyntfoten, nästan hade kommit ifrån tanken, att penningar kunde avvika från sin metalliska bas, och förlorat den känsla för det statligt påbjudna penningväsendets bedräglighet, som i äldre tider föranlett skilsmässan mellan bytesmedlet och värdemätaren, betalningslöften i hamburger banko eller rent silver, ”handelsmynt” av särskilt betryggande slag o. s. v. Därför har man nu haft alldeles underbart litet såväl av prisnoteringar på metalliskt mynt som av dubbla priser, i papper och i mynt.
Under franska revolutionen hade man i stället från ett mycket tidigt stadium rakt motsatt situation, kontrakt gällande på silver eller metalliskt mynt, genomförda noteringar på pappersmyntet i silver eller tvärt om och dubbla priser. När längre fram officiella kurstabeller gjordes upp, kunde de t. o. m. från tiden för skräckväldets mest drakoniska lagstiftning grundas på ”särskilda anteckningar”, på skattkammarens köp av mynt eller ”affärer i papper”. Och när sedermera maximiprislagstiftningen försvann, skedde noteringarna alldeles öppet såväl på den egentliga börsen som i ”agiotörernas” tillhåll Palais Royal och man och man emellan; särskilda officiella kursnoteringar ge-
- ↑ Jfr mitt arbete Kontinentalsystemet (Sthlm 1918) sid. 258 ff.