rade) uttrycket för penningens köpkraft eller penningvärdet — beror av penningarnas mängd multiplicerad med det antal gånger varje penningstycke går i byte (den s. k. omloppshastigheten), i förhållande till den mängd varor och prestationer som därigenom omsättes. Om möjligt ännu viktigare och svårare är penningteorien slutligen, i den mån den framhåller såväl skillnaden som sammanhanget mellan allmänna bytesmedlet ”penningen” och det i penningar uttryckta ”sparandet” eller ”kapitalet”, som utgör förutsättningen för all ekonomisk verksamhet som arbetar för framtiden.
Det ligger i sakens natur, att behovet av insikt i de teoretiska sammanhangen är särskilt stort, när man kommer in på penningväsendets område, som på visst sätt är den ekonomiska teoriens allra heligaste och där å andra sidan de populära missförstånden av ålder kanske varit allra störst. Även med allt erkännande åt den positiva insats merkantilismen har gjort kan man aldrig rättvisligen förbise, att den även i sin mest förädlade form, såsom hos Locke, hade till förutsättning en missuppfattning av penningens innebörd — en missuppfattning som ej klarlades förrän långt in på 1700-talet av Hume. I nyare tid äro historikernas misstag kanske vanligast förknippade med förbiseende av själva penningvärdets innebörd. Sålunda förväxlar eller sammanblandar den framstående klassiske arkeologen prof. Martin P:n Nilsson i en uppsats, som redan citerats i en föregående not, ständigt den fullständigt obegränsade allmänna prisstegring, som beror av penningväsendets försämring, d. v. s. av ökad penningmängd, med den som regel till vissa varor begränsade prisstegring, som
