utgår från varusidan.[1] Det förbises sålunda ständigt, av historiker liksom av deltagare i nutidens ekonomiska debatter, att en genom penningmängdens ökning vållad ”dyrtid” ej med någon rimlighet kan väntas övervunnen genom ökad produktion av varor, eftersom den ej har sin orsak i varubrist. Men detta är blott ett exempel bland otaliga på betydelsen av kännedom om penningteorien för den ekonomiske historikern. Så t. ex. är det en vanlig missuppfattning, varåt också prof. Nilsson skattar, att priserna först då kunna stiga genom försämrat penningväsende, när det börjat gå upp för folk att penningen försämrats. Samtidens insikt i vad som sker är i detta fall en betydelselös eller åtminstone obehövlig förutsättning; själva den ökade penningmängd, som försämringen medför, ökar nämligen den i penningar uttryckta ”köpkraften” och framkallar därför prisstegringen om ej andra, motverkande krafter samtidigt äro i rörelse.
Dessa antydningar kunna sammanfattas därhän, att man under alla förhållanden måste söka klargöra för sig, hur ett visst, antaget sammanhang är ekonomiskt möjligt. Om man exempelvis vill göra sannolikt, att ett land vid en viss tidpunkt haft överskott i import eller export, så bör den närmaste uppgiften vara att undersöka, ej hur detta verkat, utan just hur det varit möjligt. Ty ingen exporterar i normala fall utan att få något för de exporterade varorna, och ingen importerar utan att få lämna motprestation; det första problemet att lösa är alltså, i vilken form saldot utgick, hur ”betalningsbalansen” utjämnades.
- ↑ I prof. Nilssons senare utgivna bok, Den romerska kejsartiden (Sthlm, Norstedt, 1921, närmast 3:e boken, 3:e kap.) ha spåren härav dock till stor del bortarbetats.
